(November 4, 1592 - April 27, 1656), also known as Gerrit van Honthorst and Gherardo della Notte, was a Dutch painter of Utrecht. He was brought up at the school of Abraham Bloemaert, who exchanged the style of the Franckens for that of the pseudo-Italians at the beginning of the 16th century. Margareta Maria de Roodere and Her Parents by Gerrit van Honthorst (1652) Oil on canvas, 140 x 170 cm. Centraal Museum, UtrechtInfected thus early with a mania which came to be very general in the Netherlands, Honthorst went to Italy in 1616, where he copied the naturalism and eccentricities of Michelangelo da Caravaggio. Home again about 1620, after acquiring a considerable practice in Rome, he set up a school at Utrecht which flourished exceedingly. Together with his colleague Hendrick ter Brugghen, he represented the so-called Dutch Caravaggisti. In 1623 he was president of his gild at Utrecht, where he had married his cousin. He soon became so fashionable that Sir Dudley Carleton, then English envoy at The Hague, recommended his works to the earl of Arundel and Lord Dorchester. In 1626 he received a visit from Rubens, whom he painted as the honest man sought for and found by Diogenes.  Related Paintings of Gerard van Honthorst :. | Merry Company | Willem II (1626-50), prince of Orange, and his wife Maria Stuart (1631-60) | Frederik Hendrik (1584 - 1647), prince of Orange | Portrait of Luise Hollandine, in fact Louise Maria, Pfalzgrafin bei Rhein | Prince Frederik Hendrik and his wife Amalia van Solms |
Related Artists:
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Donato Creti
(1671-1749) was an Italian painter of the Rococo period, active mostly in Bologna. Born in Cremona, he moved to Bologna, where he was a pupil of Lorenzo Pasinelli. He is described by Wittkower as the "Bolognese Marco Benefial", in that his style was less decorative and edged into a more formal neoclassical style. It is an academicized grand style, that crystallizes into a manneristic neoclassicism, with crisp and frigid modeling of the figures. Among his followers were Aureliano Milani, Francesco Monti, and Ercole Graziani the Younger. Two other pupils were Domenico Maria Fratta and Giuseppe Peroni
Emanuel de Witte
(1617 - 1692) was a Dutch perspective painter. In contrast to Pieter Jansz Saenredam, who emphasized architectural accuracy, De Witte was more concerned with the atmosphere of his interiors. Though few in number, de Witte also produced genre paintings. De Witte was born in Alkmaar and learned geometry from his father, a schoolmaster. He joined the local Guild of St Luke in 1636. After a stay in Rotterdam, he moved to Delft and studied with Evert van Aelst. In 1651 de Witte settled in Amsterdam where his first wife, Geerje Arents, died in 1655. He then married a 23-year-old orphan, Lysbeth van der Plas, who exercised a bad influence on de Witte's adolescent daughter. In December 1659 both were arrested for theft from a neighbor.Lysbeth, pregnant, had to leave the city for a period of six years; she lived outside the city walls and died in 1663. Following the arrest of his wife and child, de Witte was forced to indenture himself to the Amsterdam notary and art dealer Joris de Wijs, surrendering all of his work in exchange for room, board, and 800 guilders annually. De Witte broke the contract, was sued by the dealer, and forced to indenture himself further as a result. Several patrons provided de Witte with support, but these relations did not work out well, for he tended to shout at his clients and at people watching him at work in churches. Records tell of his gambling habit and a fight with Gerard de Lairesse. According to Arnold Houbraken, after an argument about the rent, de Witte hanged himself from a canal bridge in 1692. The rope broke and de Witte drowned. Because the canal froze that night, his corpse was not found until eleven weeks later